Shamanism

En "shaman" har olika benämningar beroende på var man befinner sig geografiskt och historiskt, något som även kan skilja sig inom ett och samma land eller mellan kvinnor och män. Ordet "Shaman" härstammar från Evenkerna i Sibirien, men används numera vitt och brett för alla möjliga företeelser. Exakt vad man menar med shamanism kan alltså vara lite olika beroende på vem man frågar. Så här definierar jag det, för att du ska veta vad jag menar:

"En shaman reser i ett förändrat medvetandetillstånd (trans) med hjälp av sina kraftdjur och andehjälpare, till andra delar av verkligheten (andevärlden) för att hämta kraft och/eller information tillbaka till den här delen av verkligheten i något helande syfte".

Förutom ovanstående krävs ytterligare några saker för att kunna titulera någon shaman. Hon eller han behöver vara kallad och initierad av andarna, och vara någon som verkar i ett socialt sammanhang helt eller delvis genom sina shamanska kunskaper på något sätt. Den övergripande uppgiften för shamanen eller för utövaren är att utgöra en länk mellan andevärlden och den vanliga verkligheten, på ett sätt som kommer Jorden och dess invånare till gagn. I detta arbete bemöts och behandlas problem och frågor kopplade till födelse och död, allt däremellan och mer därtill.


Kärnshamanism och shamanism i nutida väst


Shamanism utövas inte på exakt samma sätt världen över men det finns en kärna av grundläggande lika eller snarlika element. Dessa består av en animistisk världssyn (att allting har en egen medveten själ), det förändrade medvetandetillståndet i vilket shamanen företar själsresan ("soul flight"/"spirit journey") i andevärlden och/eller att shamanen tar in andar i sin kropp, tillvägagångsätten som shamanen använder för att gå in i det förändrade medvetandetillståndet, sätten att bli kallad till den shamanska vägen på samt shamanens roll och uppgift. Där shamanism fortfarande utövas i obrutna traditioner finns en stark kulturell prägling där animism, shamanskt utövande, världssyn, ritualer och ceremonier är tätt sammanvävda. Det är genom den kulturella präglingen som det kan skilja sig mycket åt mellan olika platser och kulturer.


De flesta av oss har förlorat de gamla vägarna och kontakten med våra förmödrars och förfäders utövande. Genom att utöva shamanism utifrån en grundläggande bas utan kulturspecifika ceremonier m.m så kan vi komma i kontakt med andevärlden och lära oss av den, utan att härma eller stjäla från andras utövande. Kärnshamanism används därför på flera håll i världen, inte bara i väst, för att återknyta till en shamansk praktik som förlorats på grund av religiöst eller politiskt förtryck utifrån.


Den som myntade begreppet "core shamanism" (till svenska översatt till kärnshamanism) hette Michael Harner. Han var från början en antropolog och forskare, som sedan lämnade den akademiska världen för att själv utöva shamanism. Hans första shamanska upplevelser skedde i Amazonas där han under 50- och 60-talet fick lära sig av shamaner, bl.a genom intagandet av ayahuasca. Efter vidare efterforskningar så upptäckte han att majoriteten av shamanska kulturer använder monoton perkussion, d.v.s trumma och skallra m.m för att utföra själsresorna i andevärlden. Detta, i kombination med ett behov hos människor i väst att återknyta till sina andliga rötter, gjorde att han började undervisa och startade i början på 80-talet "The Foundation for Shamanic Studies". Det kärnshamanska utövandet är inget som Harner hittade på själv, han myntade bara själva begreppet och började lära ut en grund till folk som tappat sina traditioner.


Det är alltså varken en helt obruten shamansk tradition eller "new age" det är fråga om, men när shamanism lärs ut i nutida väst så sker det på ett visst sätt som såklart är präglat av sitt sammanhang. Att lära ut shamanism via kurser är inte traditionsenligt, och möjligen inte det bästa sättet att lära ut shamanism på heller. Det görs i brist på bättre alternativ, eftersom det är ett sätt att föra kunskaperna vidare i ett samhälle där det inte är givet att förstå när någon har ett shamanskt kall. Det shamanska utövandet kan likväl vara av stort värde för många som både själva blir hjälpta och så småningom kan bli till hjälp för andra, om de får lära sig och fortsätter att utöva shamanism på ett fungerande sätt. Den som blir kallad till den shamanska vägen blir det oavsett om denne sedan lär sig att utöva shamanism med hjälp av helgkurser eller i lära hos en shaman i en obruten tradition. Det som krävs är drivkraft och disciplin där kontakten med andarna är avgörande. Utifrån den kontakten startar ett äventyr bortom själva ramen för lärandet.


Ursprung


Shamanismen tros ha rötter i jägare- och samlarstenåldern. Att det handlar om något urgammalt har man kommit fram till genom förhistoriska arkeologiska fynd som tycks visa på en shamansk aktivitet. Ett av de mer kända ”bevisen” är den ca 16-18 000 år gamla målningen av den s.k. ”Trollkarlen” från grottorna i Trois Fréres i södra Frankrike. Målningen kan tolkas som att den föreställer en shaman iklädd sin djurdräkt, eller snarare en shaman som i sitt arbete ”förvandlats” till ett djur, möjligen genom att han/hon tagit in ett eller flera av sina kraftdjur i sin kropp.


Bilder som tyder på förhistorisk shamansk aktivitet finns även på nordiska hällristningar och hällmålningar. Här till höger ser vi en bild på mänskliga fotspår som leder fram till en älg. Den kan tolkas som en älg som lämnat människospår i stället för älgspår efter sig, eller ett scenario där människan som lämnat spåren efter sig borde ha stått, där står det i stället en älg. En annan tolkning är att ristningen föreställer en shaman som antagit älghamn, d.v.s. förvandlat sig till älg. Anledningarna till det kan vara för att finna bytesdjuren, men även för att med hjälp av älgens kraft kunna bota, finna kunskap, kunna resa snabbt och långt och även för att på olika sätt kunna ge något tillbaka till älgen som hade stor betydelse för människorna.


Animism och naturens betydelse

Det som är gemensamt för alla kulturer där shamanism praktiseras är animism. Naturen har överlag en avgörande roll. Den är en kunskapsbärare och kraftgivare. Växter, svampar, djur, sjöar och berg o.s.v har en ande, en egen personlig själ, som man kan komma i kontakt med, tala och interagera med, lära och få visdom, hjälp och kraft av. Ett berg kan förtälja hur människorna levde förr och ett träd kan skänka djup tröst och hopp eller tvärtom. Det finns många exempel på den här typen av erfarenheter som håller djup insikt och inspiration i samklang och i samröre med allt som lever runt omkring oss, men som vanligtvis i vår nutida kultur inte anses vara medvetet. Det innebär ofta en konkret känsla av att inte vara ensam i universum och att naturen och människan befinner sig i en ömsesidig relation som behöver värnas.

Vanliga växter som blommor och liknande har även en stor betydelse för att bota olika sjukdomstillstånd. Olika sorters växter besitter olika kunskaper, var och en om sin sjukdom eller grupp av sjukdomar och har mycket stor kraft när det gäller att bota dessa. En slags växtmagi eller örtmedicin om man så vill. Även sjukdomar har en egen själ, till och med tillstånd. Att med andarnas hjälp föra själen av en sjukdom till sin egen hemvist och bort från en person är en av hörnstenarna i det shamanska arbetet (extraktion).

Själsresan och det förändrade medvetandetillståndet

Det vanligaste sättet att göra själsresor för shamaner världen över är som sagt att använda monoton perkussion d.v.s trumma, skallra eller rytmisk sång för att utföra det shamanska arbetet. Men i vissa kulturer, t.ex den sydamerikanska regnskogen, använder shamanen särskilda växter m.m för att uppnå det förändrade medvetandetillståndet. I dessa shamanska kulturer så finns en stor kunskap bakom användandet och om hur man utför shamanskt arbete. Växterna m.m används i specifika syften, för att gå in i andevärlden och utföra shamanskt arbete och inte för att få häftiga upplevelser eller för att festa.


Det förändrade medvetandetillstånd och djupet i det kan också påverkas av andarna i sig. Andarna kan inom ramen för shamanskt arbete påverka utövaren att komma in i ett förändrat medvetandetillstånd med olika grad av djup utan monoton perkussion. Till exempel under en utesittning, en ceremoni eller annat. Samarbetet med andarna är överlag essentiellt - "inga andar, ingen shaman".

En del av den shamanska yrkesskickligheten består i att befinna sig i det medvetandetillstånd som är mest lämpat för stunden. Inget medvetandetillstånd är högre värderat än det andra, de har bara olika funktion. Det förändrade medvetandetillståndet varierar i grad från lätt till djup, där även själva djupet fyller olika funktion beroende på situation och syfte. Viktigt att veta är att en förändring av medvetandetillstånd sker medvetet och kontrollerat, med vissa få undantag. Annars kan det snarare vara ett tecken på sjukdom, även inom shamanska kulturer.


Kallelse och läroväg

Folk som blir kallade till den shamanska vägen kan bli det på lite olika sätt, men inte på vilka sätt som helst. Ibland sker det genom en kombination av olika större händelser över lång tid allteftersom shamanen "avancerar". Kallelsen kan komma via ordinärt eller icke ordinärt släktskap, genom initieringar av olika slag, utomkroppsliga upplevelser och perioder av fysisk eller psykisk sjukdom med övernaturliga inslag, genom att shamanen lär sig att hela sig själv och sedan börjar hela andra, genom utesittning som en ceremoniell katalysator m.m. Det är inte säkert att man förstår att det man är med om handlar om en initiering, eller att man förstår detta först långt senare. Kallelsen är viktig, men det är ännu viktigare vad man gör av den. Vissa menar att andevärlden tvingar någon att bli shaman, att man inte har något val. Det är en sanning med stor modifikation och snarare beroende av vilken typ av andar man har att göra med. Man behöver inte vara ett offer för andarnas vilja.


Man brukar säga att de viktigaste lärarna finns i andevärlden och så är det verkligen. Men det finns också ett stort värde i att hitta en jordisk lärare. En bra lärare ger eleven redskap som tillåter honom eller henne att göra egna erfarenheter och skapa egna hållbara och konstruktiva kontakter med andelärarna i naturen och bortom denna värld. En jordisk lärare kan hjälpa till med att ge ramar och påminna om vikten av en jordad tillvaro, för att kunna integrera både eget helande och djup kunskap. En jordisk lärare kan också genom sina erfarenheter bidra till ett sammanhang som hjälper eleven att förstå sina egna andliga upplevelser, upplevelser som man troligen inte är helt ensam om att ha. Det gäller allt från sådant man möter och erfar på shamanska resor till mer övergripande inslag som de flesta utövare förr eller senare behöver hantera och förhålla sig till.



Hällristning i Offerdal, Jämtland.